Magen vänder sig ut och in och huvudet nästan sprängs av förtvivlan, förtvivlan över att inte riktigt veta. Jag kan inte beskriva hur jag känner, jag känner mig som en värdelös vän som försökt göra det bästa men bara klantat till det. Jag vet att det inte är fel egentligen men det känns som jag har svikit en del av mig själv. Jag känner att jag knappt kan förklara, utan bara att jag vill att du ska veta hur det är, vad jag känner. Jag vet att du skulle förstå. Du gör ofta det, mer än vad jag trodde från början.
Du är en av de bästa personerna jag känner, nej föresten. Du är den bästa.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar