Like autumn turns leaves
Winter will breathe cold on our necks
Snow in our paths
Wherever she goes
All that I know about us is that beautiful things never last
That's why fireflies flash

happy ending

Har inte varit utanför dörren sen i torsdags. Fram tills nu, när jag skulle till vårdcentralen och resultatet var lunginflammation.
Känns inte allt för bra, alltså kommer det ta ännu ett tag innan jag blir frisk vilket inte heller känns hur bra som helst. Jag kommer komma efter så mycket i skolan att jag vet inte vad jag ska göra, jag måste ringa och fråga vad jag ska ta mig till.
Så nu får jag inte få dåligt samvete för att jag knappt kan ta mig ur sängen eller bli av med den här förbannade hostan. Fan.

två

Helst av allt skulle jag vilja sova, och inte vakna förrän om 175 dagar. Eller 174 så att jag skulle kunna somna igen och vakna upp på den där dagen. Fast egentligen kan skulle det räcka med att somna och vakna den femte juni, då vädret är som vackrast, skolan är slut och sommaren så nära att man kan ta på den. Då när man kan cykla så långt man vill, hela nätterna. Man kan springa barfota utan att frysa det minsta och man kan njuta av att vare sig själv ett tag.

Spotify

Under min sjukdom kan jag nu vara lycklig en liten stund.
Föresten vet jag att bloggen blev jätteful, knappast bättre men jag har inte ork att förbättra, brukar ändå bara komma halvägs.

don't feel sorry for me

40 graders feber och samhällskunskapsprov går inte så bra ihop. För tillfället lever jag på alvedon och halstabletter, vet inte hur jag kommer orka imorgon, får stanna hemma på förmiddagen men måste verkligen på något sätt göra samprovet.
För övrig så har det varit en underbar dag.

somebody told me

Det värsta jag vet är att vara sjuk, speciellt om man inte vet vad som är fel. Jag har kramper i magen, fryser, huvudvärk och mår på nåt annorlunda sätt illa. Jag vägrar ha influensan, eller vinterkräksjukan. Jag vägrar helt enkelt, jag ska på något sätt få mitt immunförsvar att jobba mer än någonsin och sedan ska jag vara på fötter igen imorgon. Det bara är så.

Halva veckan har gått, snart kan man alltså pusta ut igen.

If I sing my little song, would you follow me home?

Jag har drunknat, hela mitt liv har fallit till havsbotten. Allt jag säger och gör sker endast i en liten luftbubbla, även om jag gör precis samma saker som annars. I den där bubblan finns bara jag, endast jag och min hjärna. Tillsammans försöker vi utföra mina rutiner på ett harmoniskt och lugnt sätt, utan att verka påtänd eller något liknande. I bubblan försöker jag lära känna mig själv, jag försöker analysera och diskutera utifrån vad jag gör och hur jag agerar. Kommer jag fram till något så använder jag mig av det i framtiden. Hittills har jag och min bubbla klarat oss ganska bra tillsammans, eftersom vi båda försöker vara lagom optimistiska, men jag hoppas att det inte tar allt för lång tid tills någon spräcker hål på den.
Jag vet precis vem jag vill ska spräcka hål på min bubbla.

Roses are red and violets are blue, They both look pretty good but then so do you. They both look pretty good but then so do you.

Det är dimmigt, jag saknar sommaren. Jag har nostalgiska drömmar och har fastnat för en låt. Hoffmaestro - so do you. Undrar vart jag befann mig under deras konsert på peace.




Even though I know it can't be us, I'm not sad.
'Cause you're simply the best thing I never had.

And if you want me to be real deep, I hook you up with some poetry.
The fields are green and the skies are blue.
They both look pretty good baby girl but then so do you.

It's friday again, I'm inlove again..

Den här helgen har varit efterlängtad, pengarna ska smått men säkert rulla in och jag ska få umgås med världens sötaste småsystrar.
Lycka!

Ibland finns det stunder då man faktiskt får vara stolt över sig själv. efter en alldeles för lång förkylningspaus har jag nu kommit tillbaka med träningen igen. det känns så skönt. att få känna sig lite duktig någon gång

skratt, kärlek och mat

En helg som denna var behövd. på ett sätt jag kan inte förklara. jag stängde ute skolan från mitt inre system fram tills runt ett i eftermiddags, jag har absolut inte kommit den bit jag borde men samtidigt finns det ingenting som bekymrar mig, vilket kommer imorgon kväll när jag fortfarande inte kommit någonstans. och på tisdag, onsdag och torsdag eftersom det inte kommer finnas någon tid över innan fredag, då jag troligtvis redan ligger tre arbeten behind. Nej det här kommer jag banne mig fixa!

Väntar på bussen,

väntar på helgen,

väntar på livet,

det har jag gjort i 20 år.

Ljuset från bilen,

slår emot träden,

ingen på vägen,

jag somnar snart så håll hög fart.

Se på mig, jag kan säga att jag älskar dig,

vi kan va allt för varann och du kan låtsas va min man.

Du som stannat kvar här bara treans dokusåpa kvar

på ett statshotell med dans där ingen har en chans.

you'll be the rythm and I'll be the beat

På söndag åker min pusselbit, min andra hälft tillbaka till España, då är det ytterliggare 5 månader, 22 veckor till vi ses igen. Men idag är det 17 år sedan hon föddes så snart ska jag dit och äta av den årliga pannkakstårtan. Nu ska jag åka och köpa någonting användbart som hon kan ta med sig till utlandet.

Hemska känsla, hemska människa, varför känner jag såhär? Är det meningen att ingenting ska fungera för mig, varför får inte jag det där pirriga, mysiga, härliga, underbara som alla andra? Jag orkar inte vara på bra humör, för det finns ingen mening med det.

det är en speciell unik pirrande känsla man får när det gäller teknikprylar i dagens samhälle så att det nästan är läskigt, tänk hur stolt och glad man kan bli med en ny mobiltelefon i handen, medans man då kan tänka att när jag föddes (vilket inte är allt för längesen med tanke på att det fortfarande inte än har hänt någonting spännande i mitt liv) så hade ingen mobiltelefon, troligtvis inte ens de allra rikaste, de som idag bär runt på iphones, macbooks och ännu mer komplicerade prylar.

mina muskler är sönderpumpade, men konstigt nog inte på grund av träning, vilket det borde. utan arbete, jag har slitit som ett djur, i övertid också, men pengar gör nog ingen ledsen, definitivt inte mig. sen får jag ångest, för det är måndagkväll, på onsdag börjar skolan och jag har fullt upp imorgon, vilket betyder 0 minuter över till det jag skulle plugga på lovet, så jag får börja i stress igen som vanligt.

don't even try to say it

forgive me

I's fabulous

Det ska bli spännande att se hur det här slutar, en kväll i ensamhet, med sällskap och världens troligtvis sämsta film. Jag gillar.

break another little piece of my heart now baby

Kaos, kaos är ett bra ord. Ett ord som beskriver allt och ingenting, på samma gång. Ett kaos kan vara både mindre eller större. Det kan ske i flera olika former, både innifrån och utifrån. Ett kaos kan råda vart som helst och när som helst, både oplanerat och planerat. Ett kaos kan föra med sig både positiva och negativa konsekvenser.
Både runt om kring och i min kropp är det nu kaos, i min hjärna, i mitt hjärta och troligtvis även i resterande organ. Jag är förvirrad och lugn på samma gång, försöker komma på en lösning utan resultat.


nyår 06/07