Värre sent än aldrig

Nu, äntligen, efter 17 år, 10 månader och 0 dagar har två av min kropps organ påträffat ett fel. Nämligen mina ögon.
Jag har ofta trott att jag klarat mig ifrån att ärva mina föräldrars (morföräldrars, mostrars, farbröders, systrars och kusiners) synfel. Jag trodde att jag var den som var skonad från detta och skulle leva med hyfsad syn resten av livet.
Har inte hunnit ta reda på hur stort felet är men tji fick jag iallafall.

that boy takes my breath away

what a difference a day makes

Mitt huvud är helt tomt just nu, samtidigt som det fullproppat av massor av saker som ska göras inom bara några dagar.
Jag hör av mig när jag har landat med båda fötterna på jorden igen.

Everybody got a hungry heart

The pathetic side of life

Nedräkningen kan börja på allvar, känns nästan patetiskt att nämna att det är 19 dagar kvar i skolan den här delen av året. Det är också ganska patetiskt att nämna att året har gått sjukt fort och att nästa gång jag börjar skolan har jag endast 10 månader kvar av min obligatoriska skoltid. Det känns rätt patetiskt att nämna att det känns väldigt skönt.

I have all I need because everything is on TV

Det närmaste majbrasa jag kom idag var flamberingen jag såg då jag åt lunch inne på saigon.