I think I'm a little bit, little bit, a little bit in love with you. But only if you're a little bit, little bit, a little bit In love with me. Oh

Jag undrar hur jag har lyckats hamna i det här, hur det kunde bli såhär eller kanske inte bli så. Jag har oftast varit en ganska stark person som vet vad jag vill och hur jag ska få det. Jag borde inte kunna förvandlas till en liten prick så fort jag kommer in i ett specifikt rum, en grupp personer borde inte kunna förvandla mig till en jag egentligen inte är. Jag förstår inte att jag har kunnat bli den ensamma, hur jag inte hittar någon eller några jag kan luta mig emot utan att känna mig ivägen. Det är inte jag, det är inte den riktiga mimmi. Det tömmer mig inifrån, när jag inser hur liten jag blir utan de som känner mig mest väl.
Situationer då jag inte får känna mig mer eller mindre omtyckt, då ingen egentligen bryr sig om jag finns där eller inte dyker allt för ofta upp. Jag vet att jag måste göra någonting åt det men det känns ändå inte som om det bara är upp till mig, det borde inte bara vara upp till mig, jag tror inte att jag fixar det då. Hur kan det bara bli så fel?