Från en person till en annan, och tillbaka igen.

Igår kände jag att jag var tvungen att komma bort från allting ett tag och jag och julia åkte på förb. genrep på arns cecilia ute i riseberga, den var riktigt bra, rätt lång. Men en bra pjäs blir alltid lite bättre när man känner igen flera av skådespelarna!
Efter det tog jag och nadja en sväng på bio för att rensa tankarna lite och bara prata med varandra om varandra. Filmen var alldeles för typsik för att vara en kärleksfilm, sådär så att man kunde räkna ut slutet redan innan man börjat titta. Sedan tog vi en promenad i natten och jag kände att jag inte ville hem, jag ville inte hem och försöka gå igenom det omöjliga, att sova. När man är som mest orolig.

På natten föll allting precis som jag varit rädd för. Jag kom hem, satte mig vid datorn och skrev med Sebastian i flera timmar, försökte få honom att minnas. Försökte få honom komma ihåg min familj, våra minnen och allt det vi har tillsammans. Det jobbigaste kom när han skrev "det verkar som om du är en väldigt snäll person mimmi, jag måste ha haft tur som träffade dig." Då dog jag inombords. Kunde inte andas, kunde inte stå på mina ben. Han mindes inte ens om jag var snäll eller inte. Han mindes inte vad vi gjort tillsammans kvällen innan allting hände. Jag kände mig så hjälplös.

Ibland tror jag på mirakel, ibland kan det till och med vara så enkelt som en natts sömn. Jag ringde imorse för att se hur det var med honom, med hopp på lite förnyat minne efter natten. Han var som en annan person, samtidigt precis som vanligt. Jag tappade luften för andra gången. Han kunde rabla upp hela min familj, han mindes smådetaljer och till och med vad vi brukar göra. Jag är så glad att jag knappt kan sitta ner. En lättnad jag aldrig varit med om förut, orättvisan som cirkulerat i min hjärna de senaste dygnen är nu som bortblåst.