när kroppen väger mer än du orkar bära

Allting hänger neråt. Det är sommarlov men för mig känns ingenting så bra som det borde. Igår gjorde det det. Studenten firades i stadsparken med tusentals örebroare, lite väl glatt humör men ändå var jag rätt ensam.
Idag krashade allt, när Sebastians pappa ringde och sa att han låg på sjukhus. Det är inte första gången, utan ungefär tredje på fem månader men jag hörde på hans röst att den här gången var det ganska allvarligt.

Tänk dig att den som du bryr dig mest om helt plötsligt inte minns någonting. Han minns vem du är, men kanske inte hur du ser ut. Han minns inte vilka hans närmaste är. Jag tycker så synd om honom, och om mig själv. Det gör mer ont i magen för varje sekund som går.
Jag vill träffa honom nu, men får inte för tänk om jag skulle säga någonting om något han inte minns, min familj, våra kompisar eller vad som helst. Tänk själv hur det skulle kännas.

Tänk dig att helt plötsligt inte veta vem du är, dina föräldrar och inte något ur din vardagliga fritid. Du minns inte vad någonting är, du minns inte vad du tycker om och inte tycker om men vet att det fanns där när du vaknade på morgonen. Det kan ta upp till flera dagar innan det kommer tillbaka, det är ingen som vet.
Precis lika lite som du.